Hannagrinneby

Det här med tandställning…

Är verkligen så tacksam över att jag fick gå i nästan 2 år med räls, trots att det många gånger var så sjukt jobbigt. Trådar som sticker in i tandköttet, smärtan efter att man spänt tandställningen hos tandläkaren, mat som fastnar… Det har varit värt det. Ända sedan jag var liten har jag haft fruktansvärda komplex över mina tänder, mina vänner (och jag själv) kallade mig för råttan då mina framtänder var väldigt framkommande haha… Med mina vänner var det ju lugnt, men jag hatade fortfarande hur mina tänder såg ut och log alltid med stängd mun på foton. 

Jag tror att jag var 13-14 när jag var hos tandläkaren och frågade om jag skulle få tandställning. Han tittade och undersökte mina gaddar och sedan sa han att vi skulle vänta med det, eftersom mina tänder kunde växa till sig av sig själva. "Skämtar du med mig?" tänkte jag. De ser ju förjävliga ut, inte en chans att de kan växa till sig själva och bli ens i närheten av raka. Tack och lov fick jag det när jag var 17!



Till en början fick jag bara längst sidorna, eftersom de främre tänderna skulle dras bakåt. Hade nämligen blivit tvungen att dra ut två tänder först.


Några månader senare fick jag räls längst överkäken. Behövde aldrig ha någon tandställning i underkäken, skönt!


Var så glad över att inte behöva ha räls vid balen eller studenten. Nu ler jag gärna med tänderna, länge leve bracefacet!




Glad Midsommar!

Hej på er och GLAD MIDSOMMAR! Hoppas att ni alla får en underbar dag och att vädret är på vår sida, ät mycket god mat och njut av festligheterna. Förra midsommar satt jag på planet hem till Sverige efter en vecka på Mallorca, så för mig blev det tyvärr inget firande. Men i år blir det lite roligare, tillsammans med Victors släkt i Säfsen!

Två bilder från Mallis, hade det så bra där.
 

Må fan inte dåligt över att må dåligt

Psykisk ohälsa - krönika
”Må fan inte dåligt över att må dåligt”

Att känna sig nedstämd, ledsen och tycka att allt känns hopplöst har vi nog alla upplevt någon gång i livet. Det är ingen hemlighet. Men att lida av psykisk ohälsa, att ständigt kritisera och trycka ner sig själv, det håller man gärna för sig själv. Man berättar inte gärna att man mår psykisk dåligt, att man har mörka tankar som stör vardagen eller att du upplever panikångest vid vissa tillfällen. Att detta ämne är, och har varit sedan lång tid tillbaka, tabubelagt är inte heller någon hemlighet. Men det är så dumt, så jävla dumt. Man ska inte skämmas över att må dåligt.

Det förekommer extremt mycket fördomar runt omkring oss. Skulle jag berätta för en person jag just träffat att jag spenderat mycket tid på sjukhuset för att jag har problem med mitt knä, då skulle det inte vara någonting konstigt. Jag tror att det skulle anses som någonting helt normalt. Bra att jag får hjälp med mitt knä, liksom. Men om jag skulle förklara för personen att jag varit inlagd på sjukhus för att jag mått psykisk dåligt,då skulle det väcka andra tankar. ”Får du dampiga utbrott och sådana grejer?”, ”Men gud, orkar man umgås med dig då?”, ”Tänk om hon är helt sjuk i huvudet, hon kanske blir en mördare i framtiden?”. Jag har så många gånger valt att inte berätta om mina besvär, om min regelbundna panikångest, mitt matschema jag varit tvungen att följa under mina år som anorektiker eller om mina hemska tankar om att det vore bättre för alla andra om jag inte fanns. Jag har känt mig i vägen för alla andra. Jag har skämts, helt i onödan! Vad fan har jag att skämmas för?

Att vara psykiskt sjuk kan innebära miljontals saker, det är nog bland de bredaste sjukdomsbegreppen som finns. Det kan betyda att du har svårt för att vara bland mycket folk, att du får återkommande ångestattacker utan att du vet varför, att du i vissa perioder inte orkar göra någonting förutom att ligga i sängen och sova, att du är osäker i dig själv, att du har problem med ätstörningar eller någonting annat. Det som alla dessa anledningar ändå har gemensamt är att du inte mår bra, samt att vad det än handlar om så ska du inte behöva skämmas. Om någon tycker det så är det den personen som har det största problemet, inte du. Ja, det är naturligtvis svårt för en utomstående att förstå innebörden av att må dåligt. Det är nog t.o.m omöjligt om man inte varit i en liknande situation själv. Men om man inte förstår, då ska man heller inte komma med några som helst pekpinnar eller åsikter om vad som är rätt och fel. ”Men hur kan du må dåligt om du inte ens har någonting att må dåligt över?” eller ”Du måste ju bara lära dig att tänka annorlunda”. Så många gånger jag fått höra dessa kommentarer. Stolpskott, det är inte det det handlar om. Psykisk ohälsa är en sjukdom, det är ingenting du kan styra över. Du kan få hjälp och stöd, ja. Men du kan inte kontrollera över hur dina tankar om och om igen kan fånga in dig i ett krig i ditt eget huvud. Ett krig brukar sällan vara tyst, lugnt eller diskret, eller hur? Det är med andra ord vidrigt och jävligt jobbigt och ha att göra med.

Vi alla tycker väl att detta fenomen inte borde existera, att det vore mycket bättre om man bara kunde må bra? Så istället för att hålla käften och blunda för det så är det väl bättre att vi pratar om våra bekymmer och hjälpa varandra så att det kan bli en förbättring någon gång. 

Borde man skämmas för att vara dyslektiker eller att ha drabbats av ryggskott? Borde man skämmas över att ha feber eller öroninflammation? Nej, där är vi alla överens. Så varför ska man skämmas över att ha en psykisk sjukdom? Varför ska vi inte prata om det? Det finns inget som helst bra svar på de frågorna. Så varför inte bara utplåna den där idén om att detta ämne är någonting man bara inte pratar om, det är ju tvärtom. Vi behöver prata om psykisk ohälsa, vi behöver hjälpas åt och stötta varandra. Någonting vi däremot inte behöver göra, är att skämmas. 
- Hanna Grinneby

Good Morning

Idag står en långpromenad på schemat, samt lite skrivande och sen återstår det att packa inför Säfsen. Hoppas att ni får en fin dag, puss och kram!

Inför veckan…

•Jag vill försöka hinna (eller orka) med lite ärenden i stan. Bland annat har vi hur mycket gamla småmynt som helst som vi måste växla in till de nya. Har även ett armband som gått sönder, mitt fina från Lily and Rose. Det måste jag lämna in på lagning m.m. 

• Jag ska i princip tvinga mig själv att träna mycket denna vecka, inte varje dag förstås men jag behöver verkligen komma igång med det. Jag är i en period där jag är väldigt låg, trött och nedstämd som många kanske redan vet. Men träning är någonting jag mår bra av, och det är ju även bra för den fysiska hälsan samt gör att man blir piggare. Det jag inte har orken till är att ta mig iväg, jag kan nästan få panikkänslor av att känna mig tvungen att byta om, trots att jag älskar att träna. Som sagt, ganska instabil och låg just nu. 

• Ska köpa en Kånken-ryggsäck från Fjällräven! Har velat ha en sådan ganska länge så jag tänkte unna mig en i någon snygg färg. 

• På torsdag åker jag och Victor till Säfsen och ska fira midsommar samt hans farbrors 50-årsdag där. Stor del av Victors släkt ska dit och det blir nog jättemysigt och trevligt. Vi ska bo i stugor och det kommer bli mycket fiske och andra utomhusaktiviteter. 

• Måste bli bättre med maten. Har haft noll ork att ställa mig och laga mat den senaste tiden, vilket resulterar i alldeles för lite "riktig" mat och istället blir det mycket småätande. Mackor, godis, frukt, onlinepizza eller ingenting alls… Det är fruktansvärt jobbigt för mig att bekänna detta, då mat fortfarande skapar ångest när jag inte mår så bra i vissa perioder som nu. Men jag kan inte ljuga för mig själv, utan måste försöka att ta itu med mina problem, ett efter ett.

• Sedan några veckor tillbaka har jag börjat äta järntabletter p.g.a mitt låga blodvärde. När jag var på akuten sist så konstaterades det att jag behövde få upp det för att bli piggare och må lite bättre. Jag känner en viss förbättring, men ingen större skillnad förutom att jag inte känner helt soppslut lika ofta. Men känner mig fortfarande trött konstant. Bara att fortsätta knapra en tablett om dagen och se vad mitt Hb visar nästa gång hos doktorn! 

En bild från i lördags när vi firade morfar. Jag, mamma och kusin Filippa. En sådan där bild jag blir glad av! 



Bilder från en solig söndag

Gårdagen var bra, följde med mamma och Christer till Tjärrgeten där de skulle fiska lite. Det blev även sol och bad, årets första dopp är alltså avklarat! Brände mig dock rejält, faan vad det svider på bröstet och magen. Men men, man lär sig väl förhoppningsvis någon gång…

Senare på kvällen blev Victor rastlös och sugen på att fiska han med så vi åkte en sväng till Sundänge. Tyvärr blåste det halvt storm så det gick inte bra alls haha… Hoppas ni hade en bra söndag, ni med! 


Fira morfar

Godmorgon sunshines! 

Idag är det kalas för min fina morfar som står på schemat. Det blir smörgåstårta och mys med familjen ute i Munktorp, hoppas bara att vi får fint väder också. Jag ska hinna med en joggingtur först, så tänkte byta om och sticka ut en sväng i skogen nu. Ha en underbar lördag, fina ni! 

Dagsutflykt

Idag åkte jag och Victor en sväng till Västerås. Planen var att hitta ett par friluftsbyxor till mig, eftersom vi åker till Säfsen nästa helg och jag inte har några. Men som vanligt så hittar man aldrig det man är ute efter så istället köpte vi lite fiskegrejer till Victor haha… Sedan åt vi Subway, bästa. Ett stopp på Godisgrodan blev det också innan vi åkte hem igen. Godisråtta här ja!

Ikväll har jag varit hemma hos Christer och mamma, druckit lite prosecco och ätit middag. Kom nyss hem och ska snart sova, kanske blir ett par avsnitt av Vampire Diaries först. En bra fredag! Hoppas ni också har haft det, puss på er! 

Cirkelträning

Dags för ett pass på gymmet, vilket inte händer alltför ofta längre. Jag har joggat både igår och i förrgår, kommer alltid tycka att det är det skönaste sättet att träna på. Billigaste och bästa terapin. Men idag är det som sagt cirkelträning som gäller, som mamma håller i på Slottspraktiken där hon jobbar. 

Some days…

Ögonen svullna av tårar, huvudet värker och dunkar av alla tankar, kroppen darrig av all ångest. Vissa dagar vill man verkligen bara rulla ihop som en bit papper och slänga i elden, och veta att den aldrig kommer åter. Men när dessa dagar kommer, då det är ångest och förtvivlan från morgon till kväll, då är det bara att hoppas på att det var den sista. Konstant oro, panik och frustration en hel dag tar på krafterna, det kan jag lova. Man undrar ju om någon någonsin kommer att förstå fullt ut, vad som krävs för att göra det bättre. Vad som rör sig i mitt huvud, hur jag tänker och hur jag känner. Vissa dagar känns det inte så, vissa dagar känner man sig som den mest ensamma människan i hela världen trots att familj och vänner är precis bredvid. Vissa dagar vill man glömma och hoppas att det aldrig kommer en likadan jävla dag någonsin igen. 

Ibland är det helt enkelt bara… Jobbigt. Allt är bara jobbigt, krävande, utmattande. Precis allt. Det får man acceptera, man kan inte göra annat än att överleva den dagen och inte glömma att det är en ny dag med nya möjligheter imorgon. Nu ska jag gå och sova, äntligen får kroppen slappna av. Imorgon ska fan bli en bättre dag. Och blir det inte det, nej då får jag väl ordna ett eget solsken och inte låta ångesten vinna ännu en gång. Vissa dagar alltså… Åt helvete med dom.